När nyheterna blir för mörka stänger vi av.
Rädsla kan driva oss – men också förlama.
Här tittar vi på vad som händer psykologiskt när hoten känns övermäktiga – och vad som faktiskt hjälper.
Du läser om smältande isar. Torka i Sydeuropa. Skogsbränder i Kanada.
Du vet att det är allvar. Men du vet inte vad du ska göra.
Och plötsligt känns allt – för stort. För komplicerat. För sent.
Forskning från Karolinska Institutet visar att många människor upplever stark oro inför klimatförändringarna. Inte bara på ett intellektuellt plan – utan djupt i kroppen. Klimatångest har blivit ett erkänt fenomen, särskilt bland unga. https://ki.se/forskning/popularvetenskap-och-dialog/tema-hallbar-utveckling-och-halsa
Men oro kan ta olika vägar. För vissa blir den en drivkraft. För andra – ett stopp.
En studie från The Lancet (2021), med över 10 000 unga deltagare i 10 länder, visade att mer än hälften kände att klimatkrisen påverkar deras framtidstro.
Många beskrev känslor av maktlöshet, sorg – och skuld. https://www.thelancet.com/journals/lancet/article/PIIS0140-6736(21)02111-6/fulltext
Rädsla kan få oss att reagera. Men också att dra oss undan.
Psykologisk forskning (t.ex. Stern, 2000) visar att för mycket hotfull information utan tydliga handlingsvägar kan skapa en känsla av hjälplöshet. Då minskar chansen att vi gör något alls.
Istället flyr vi. Mentalt, eller bokstavligt. Byter nyhetskanal. Scrollar vidare. Fyller i kalendern. Går till gymmet. Kanske köper vi något nytt.
Och ibland säger vi: ”Det där funkar ändå inte.” Inte för att vi vet – utan för att det känns tryggare att tro det.
Lite som räven som inte nådde rönnbären.
Du kanske minns fabeln från barndomen. Räven som ser rönnbären högt upp i trädet. Försöker hoppa – men når inte. För att skydda sitt ego säger han till sig själv: ”De var nog ändå sura.”
Det är en försvarsmekanism som kallas kognitiv dissonansreduktion – när våra handlingar inte matchar våra värderingar, försöker vi ändra på hur vi tänker för att slippa känna skuld eller otillräcklighet.
Och det är mänskligt. Precis som räven rationaliserar vi ibland vår passivitet: ”Det gör nog ändå ingen skillnad.” ”Tekniken kommer att lösa det.” ”Politikerna borde ta tag i det först.”
Fabeln om räven och druvorna är en klassisk berättelse av Aisopos.
I denna fabel försöker en räv nå druvor som hänger högt upp på en vinranka. Efter flera misslyckade försök ger räven upp och säger att druvorna ändå är sura. Denna berättelse illustrerar hur människor ibland föraktar det de inte kan få. Fabeln har gett upphov till det svenska ordspråket ”Surt, sa räven om rönnbären”, vilket anspelar på att man nedvärderar det man inte kan uppnå. Denna fabel är ett exempel på kognitiv dissonans, där individer ändrar sina attityder eller övertygelser för att minska obehaget av motsägelsefulla tankar. Du kan läsa mer om fabeln på Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%A4ven_och_druvorna.
Forskare vid Karolinska Institutet studerar nu hur oro kan omvandlas till engagemang. Deras forskning visar att det inte räcker med mer fakta. Vi behöver känslan av att kunna göra något – tillsammans.
Små steg, delade med andra, verkar ha störst effekt. Inte för att det direkt räddar världen – men för att det bryter känslan av ensamhet och vanmakt.
Hopp, gemenskap och tydliga mål är det som skapar handlingskraft. Inte ännu en siffra. Inte ännu en katastrof.Ett exempel är Seth Godins projekt The Carbon Almanac – ett globalt initiativ skapat av över 300 personer från mer än 90 länder. Boken bygger på delad fakta, samarbete och viljan att visa att förändring är möjlig
Du är inte ensam om att känna det du känner. Rädslan är rationell. Men förlamningen behöver inte vara permanent.
Vi behöver inte hela lösningen. Vi behöver bara veta att vi inte är ensamma i försöket att hitta den.
Kanske är det där den verkliga förändringen börjar. Inte i det stora. Utan i det lilla. Som du kan påverka. Tillsammans med andra.
